Hej vänner <3
I onsdags var jag ut med min mamma och mina systrar och åt middag på mitt förra jobb, där hotellet äger restaurangen. Jag tillbringade oerhört mycket tid på hotellet när jag var liten då min syster jobbade där så relationen till hotellet började redan där och sommaren 2016 blev jag akut inringd och efter det fick jag en fast tjänst på hotellet och den växte ganska snabbt. Jag började på 20%, fick sedan strax över 70% och sedan 97% och tjänsten som receptionschef. Jag vårdade mitt arbete som om det vore min bebis, jag var tillgänglig 24 timmar om dygnet och det kändes som att jag aldrig fick vara ledig men det gjorde mig inte tyngre. Absolut kändes vissa dagar jobbigare än andra men det var en roll jag älskade och trivdes med. Ta hand om stammisar, kanske blivande stammisar och få hälsa folk välkomna till min stad, SVERIGES FULASTE STAD <3
Det första jag fick höra när jag började på hotellet var att det äntligen skulle få renoveras, jag har haft praktik där några gånger och en renovering var absolut nödvändig. Sen den informationen landade så gick vi alla anställda runt och väntade på dagen då det var klart med planeringar, ritningar och vi istället skulle få tömma och riva och dagen kom! "Nu är det dags, nu ska det renoveras!" Men hur blir det för oss anställda då? - Ni ska få vara kvar, det kommer att finnas arbetsuppgifter till Er och vi kommer att ha några rum öppna och ta renoveringen lite pö om pö.
22 Maj 2018 fick jag och min sambo nycklarna till vårat hus, 23 Maj 2018 pratade jag med chefen om vilka rum som skulle vara öppna under första delen av renoveringen och diskussionen var lång. Senare den dagen kom ett meddelande "möte i konferenslokalen imorgon kl 11.00. Jahopp, ett akut möte borde ju innebära att vi ska stänga hela verksamheten och alla får sparken var första tanken. 24 Maj 2018 kl 08.00 kom chefen in på jobbet, hon hälsade vid receptionsdisken och vi började prata sen kom hon på sig själv "men gud jag har ju glömt att fråga hur det går med att vara husägare!" frågade hon entusiastisk. Jag älskar det, det är mitt, det är vårat och jag fullkomligt älskar det.
Tre timmar senare möter jag syster i entrén till vår konferenslokal, där står hon med tårar i ögonen och jag förstår direkt och ilskan bubblar inom mig det är tamefan inte sant.
När jag går in i lokalen möts jag av chefen, hennes närmsta chef och några kollegor från olika avdelningar. Sedan börjar dom prata om att hotellet måste stängas då dom inte har råd att ha öppet vilket jag förstår. Vad händer med oss som jobbar här? Ja ni blir ju tyvärr uppsagda och ni kommer att varslas på grund av arbetsbrist. Och den vanliga uppsägningstiden gäller? Vad ska vi göra? Några är ju kvar i 6 månader? Ja det finns ju jobb och det är ju 92 rum som ska tömmas på möbler. Jaha så ni tänkte att "vi sparkar personalen som jobbat här längre än Dig och ber dom bära möbler och tömma rummen? Härligt människovärde:)
Jag känner ju tyvärr sån jävla bitterhet kring detta emellanåt och det gör mig så jävla förbannad att man bara på fem ynka jävla minuter kan sparka arbetstagare som jobbat i nästan tjugo(!!!!) år och inte känna någonting kring det (iallafall inte visa det) och där har man stått och trott att man har skit bra relation och kan vara raka och ärliga mot varandra. "fan skaffa ett sommarjobb och kom tillbaka när det är dags och öppna, var med på denna resa!!!"
Men som den lilla bitterfi*ta man är så gick man ju runt och var skit sur och otrevlig mot allt högre än hotellchef men jag gjorde fortfarande mitt jobb och jag gjorde det bra. Fatta att man stod där och tog emot samtal från gäster som var skitförbannade för man hade förstört deras semester och man stod och försvarade personerna som hade orsakat det. Jag satt i timmar och kom och lösningar för ett företag jag inte längre ska jobba för plus att jag är ju inte den som håller käften när jag är irriterad utan sa precis vad jag tyckte och tänkte till chefen så ett erbjudande om att komma tillbaka lär ju inte hända *hihi*
Men i onsdags slog det mig, även om jag hatar detta jävla ställe så skulle jag nog ändå göra allt för det. Jag var in för någon vecka och sa hej och gick in till min fd kollega i receptionen och hjärtat snurrade en extra gång, jag ville bara ställa mig vid receptionen och ta emot ett samtal, checka in mina älskade gäster och störa mig på helgskift och kvällsskift men ändå stå där och tycka att det var världens absolut roligaste jobb. Jag hoppas ju ändå att denna renovering blir skit bra och att alla gäster som bor där tycker att det är hemtrevligt och vill komma till Sveriges fulaste stad fler gånger men det gör ont i hela mig att veta att någon annan ska få stå där och ta emot MINA gäster och sälja MINA rum.
Detta förbannade hotell är som ett dåligt ex i ett destruktivt förhållande som tog alldeles för lång tid att komma över.
